Djävulen, Lucifer, Satan eller Det Röda Puckot är en ganska misslyckad fan som lever på att tortera syndare nere i underjorden. Då och då sticker han upp sitt fula tryne och försöker lura till sig själar eller bara jävlas i största allmänhet. Det brukar dock sluta med fiasko och förnedring.
Ja, sen finns det ju urpaddor, asätande motorsågsfinkar, kringströvande avfallskvarnar, urfåglar, jättetarantlar och tusentals andra minst lika enerverande kryp. Men de får ni helt enkelt stöta på alldeles själva i serierna.
/Herman
Jättarna, som bor ganska nära oss normalfeta, är ett exempel på en sådan skapelse-glitch. De har en hjärnstorlek som är omvänt proportionell mot deras skonummer och roar sig mest med att dricka jästa sörjor och slå varann på käften. Vem påstod att hjärnvolymen har något med intelligens att göra?
Hermine, Garmor och Lillan dök för några år sedan via en reva mellan två parallella dimensioner, eller nåt annat illegalt sätt. De är hursomhelst också ganska irriterande livsformer som måste hanteras dagligen.
Själve Skaparen är ju den som är ytterst ansvarig för precis allting. En märklig stofil som tycks se allt som ett stort experiment. Jag vet inte vilken Skapelseversion i ordningen vi befinner oss i nu men han säger hela tiden att det här är den värsta hittills... För att göra saker svårare än du kan säga har han numera lagt in skapelseprocessen på en liten dator, “The Holy Laptop”, som han förlägger ibland, vilket kan leda till en del himmelska partytricks....
Dinosaurier finns det i ett oändligt antal skepnader. En del är stora, andra små. En del flyger, andra går eller krälar. Gemensamt för dem allihop är att de har en intelligens som endast underträffas av Lillemans och att de luktar som de ser ut. Men det finns egentligen ingen anledning att bry sig om dem över huvud taget. De ska ju ändå snart dö ut. Hoppas jag.
Adam & Eva och deras välskapta barn får naturligtvis finnas. Särskilt Eva! Torrbollen Adam är förstås en mistlig figur, men han gör ju viss nytta som barnpassare. Han har förstås en gravt skadlig inverkan på deras karaktär, men det är ju inget som inte kan åtgärdas med ett enkelt handgrepp.
Urgrodorna är också en smärta i stjärten, men de har ju den förlåtande egenskapen att vara ätliga, och inte så lite heller! De försöker klara sig undan med hjälp av sin patetiska kamou- flageteknik, men... ja, det brukar inte hjälpa dem!
Urkackerlackorna är inte ett dugg bättre. Otäcka imperalistiska små kryp som konstant kämpar för världsherravälde. Som om inte det vore nog är de dessutom oförstörbara.
Aporna är särskilt irriterande då de inte tycks begripa att de faktiskt hör hemma ett par pinnhål längre ner på den evolutionistiska stegen. De utvecklar utan skamkänslor både det ena och det andra. Dessutom verkar de särskilt intresserade av att utöva beteendeforskning på lille oskyldige undertecknad...
Det finns naturligtvis ett stort antal andra figurer i min omgivning som inte borde göra det. Finnas alltså. Att hålla reda på alla varelser i detta universum är naturligtvis knepigt, eftersom ett visst gammalt inte särskilt allseende väsen som jag strax ska presentera hela tiden hittar på nya konstigheter, men jag ska försöka ge en liten överblick:
Lilleman, denne lille fjant, tycks hysa outsinlig kärlek till alla skapelsens frukter, särskilt om de är små, luddiga och begåvats med våta ögon och nervösa nosar. Att han dessutom naiv, aningslös, lättlurad samt äger en stark drift att störa mig i mitt vegeterande och dagliga värv, gör honom sammantaget inte särskilt mycket mer omistlig än en finne i röven. Han är dock bra till att hålla spikklubban i trim med.
Gammelman har ända sen Skapelsen tog sitt första flämtande andetag sett som sitt främsta kall att framtvinga onödiga ting. Allt ifrån elden till Urdatorn – den förste artificielle förtryckaren. Dessa s.k vetenskapliga framsteg brukar med stor träffsäkerhet resultera i ett lika stort antal steg bakåt, men en kvantiljon dåliga erfarenheter tycks inte kunna avskräcka denne gamle tok från att forska och uppfinna vidare...
Medlöpare och antagonister
"Jag är nu inte ensam i denna värld, även om det känns så ibland. För att befästa vilket storsint humör jag är på vill jag först presentera mina två främsta kumpaner, nästan utan att ösa minsta häckel över deras mistliga uppenbarelser. Vi tar det gamla skäggot först:
